Lördagstankar

Jag vill tro på att jag klarar av allting själv och tillsammans med min kära dotter gör jag nog det också, vi är starka tillsammans. Men vissa kvällar är det svårt att hålla den tanken vid liv, då ensamheten nästan kväver mig. För jag är det, ensam i slutet av dagen, ensam om att försörja oss och hålla vårt hus och trädgård i skick. Ensam om att uppfostra en superfin flicka till att bli en omtänksam, självständig och stark kvinna. Ensam om att hålla humöret uppe, laga god, bra och varierande mat, lära ut om livet, alla dess upp och nedgångar, ensam i allt. Försöker ta mig tiden att andas ut och förstå att jag är stark, jag klarar det här själv men ändå är det ensamheten som kan vara värst, känslan av att vilja ha någon nära, ha någon att luta sig mot.
Jag hatar det, att ensamhet kan göra mig så svag. Men vet ni? Man kan inte alltid vara stark, ibland måste man få vara svag också för att kunna komma tillbaka, rakare i ryggen och kämpa hårdare. Ikväll mina vänner är en sådan kväll, då bröstkorgen känns tom och tung på samma gång, då jag har känslan av att inte klara något alls om jag inte har någon annan vid min sida innan ögonen blundar. Har distraherat mig med arbete och bara det visar väl ändå att jag kan det här. Oavsett hur svag jag känner mig så kan jag det här och det gör mig stark. Den enda jag behöver ligger i sin säng och snarkar, hon och ingen annan. ❤ 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0